En åklagare kan under en förundersökning besluta om olika slags tvångsmedel. Det finns en noggrann reglering av de tvångsmedel som får användas och under vilka förutsättningar de får användas. En åklagare ska vara objektiv vid beslutandet om tvångsmedel.
Det innebär att åklagaren även beaktar omständigheter som är till fördel för den misstänkte. En åklagare ska alltid pröva om det finns någon annan mindre ingripande åtgärd som kan väljas. Exempel på tvångsmedel är anhållande (frihetsberövande), husrannsakan och reseförbud. Åklagaren kan inte i andra fall än de som särskilt anges i lagen begränsa en persons frihet.
Husrannsakan
En husrannsakan kan vara viktig under förundersökningen antingen för att söka efter misstänkta eller för att söka efter bevisföremål. Ett exempel kan vara att åklagare beslutar om husrannsakan i en lägenhet där narkotikaförsäljning pågår.
När polis griper en misstänkt för ett brott anmäls gripandet till åklagare och polisen håller förhör med den misstänkte. Efter förhöret beslutar åklagaren om den misstänkte ska anhållas, det vill säga vara fortsatt frihetsberövad, eller om han eller hon ska försättas på fri fot.
Anhållande och häktning
Om den misstänkte anhålls har åklagaren tre dagar på sig att vända sig till domstol för att begära att den misstänkte ska häktas. Annars släpps den misstänkte.
Beslut om anhållande och häktning kräver normalt att den misstänkte är på sannolika skäl misstänkt för ett brott med minst ett års fängelse i straffskalan. Åklagare kan besluta om anhållande om det finns risk för att den misstänkte håller sig undan, fortsätter sin brottsliga verksamhet eller försvårar utredningen genom att till exempel undanröja bevis.
Om det finns risk för att den misstänkte försvårar utredningen genom att ta kontakt med brottsoffer eller vittnen, är det möjligt för åklagaren att besluta om att begränsa den misstänktes kontakter med omvärlden när han eller hon sitter frihetsberövad.
Reseförbud
Om någon är skäligen misstänkt för ett brott som kan leda till fängelse kan åklagaren besluta om reseförbud. Ett reseförbud kan meddelas om det finns risk för att den misstänkte avviker eller på annat sätt undandrar sig lagföring eller straff. När denna bedömning görs ska hänsyn bland annat tas till den misstänktes personliga förhållanden och vilket brottet är.
Beslut om reseförbud kan meddelas även beträffande brott som inte kan leda till fängelse om det finns risk för att den misstänkte genom att lämna landet undandrar sig lagföring eller straff.
Vid beslutande av reseförbud måste man ta hänsyn till det intrång och men som det innebär för den misstänkte eller annat intresse. En avvägning måste göras mellan behovet av åtgärden och intrånget. Om intrånget bedöms vara större än behovet av åtgärden får inte reseförbud meddelas.
Under en förundersökning kan nya omständigheter framkomma som gör att tvångsmedel blir aktuellt, trots att så inte tidigare varit fallet. Exempel på sådana omständigheter är att den misstänkte blir misstänkt för nya brott eller att den misstänkte inte följer en kallelse till förhör. Motsatt situation kan också uppstå, det vill säga att det framkommer nya omständigheter som gör att det inte längre finns skäl för att använda tvångsmedel. Åklagaren ska då genast vidta åtgärder för att tvångsmedlet inte ska bestå.