Åklagarmyndighetens

Lagföring

Åklagarmyndighetens uppdrag är att se till att de personer som har begått brott blir föremål för brottsutredning och lagföring.

Ett av Åklagarmyndighetens verksamhetsmål är att kvaliteten i handläggningen av brottmål ska vara hög och jämn över riket. Ett sätt att mäta detta är att följa antal och andel lagföringar. Lagföring vid Åklagarmyndigheten innebär vanligen att en person blivit åtalad med innefattar även utfärdande av strafföreläggande, åtalsunderlåtelse och företagsbot.

Antalet brottsmisstankar som lett till lagföring de senaste tre åren, per brottsgrupp, framgår av diagram 3 på sidan 21 i årsredovisning 2015 (se länk i högerspalten).

Andelen brottsmisstankar som lett till lagföring den senaste tre åren, per brottsgrupp, framgår av diagram 5 på sidan 23 i årsredovisning 2015 (se länk i högerspalten). 

De stora skillnaderna i lagföringsandel mellan de olika brottsgrupperna förklaras främst av brottens olika karaktär och förutsättningar vid utredning. Trafikbrott och narkotikabrott upptäcks till exempel vanligen av polisen genom övervaknings- och spaningsverksamhet. Därmed finns goda möjligheter till lagföring genom att bevisning vanligen kan säkras i samband med polisingripandet.

Detta till skillnad mot våldsbrott och sexualbrott där det i allmänhet är svårare att utreda och bevisa brottet. Ofta anmäls våldsbrott i efterhand och många gånger saknas säkra vittnesuppgifter, uppgift står mot uppgift. Även miljöbrott är många gånger svåra att utreda och bevisa. De anmäls i många fall direkt till åklagare, som i sin egenskap av förundersökningsledare fattar alla beslut, det vill säga även samtliga beslut att inte inleda eller att lägga ner förundersökning.