Narkotikabrott, ekobrott, miljöbrott och människohandel är exempel på brottslighet som under senare år blivit allt mer omfattande, komplicerad och svårutredd.

Hur kan utredningstiderna bli kortare? Hur ska de begränsade resurserna fördelas? Kan det nuvarande systemet utnyttjas bättre eller behövs lagändringar? Dessa och näraliggande frågor har diskuterats i en arbetsgrupp som letts av riksåklagare Fredrik Wersäll.

- Huvudtesen är att det är bättre att lagföra fler personer i mer begränsade processer än att låta ett fåtal mål ta alla resurserna. Då måste vi både utnyttja de befintliga lagarna på bästa sätt men också våga diskutera lagstiftningsändringar som straffrabatter och åtalsuppgörelser, säger Fredrik Wersäll

Om ett brott har begåtts och åklagaren anser att bevisningen är tillräcklig är åklagaren i dag enligt svensk lag i princip skyldig att åtala. Undantag finns, men författarna menar att möjligheterna att prioritera mellan olika utredningar borde vara större.

Gruppen ser också en utveckling liknande den i många andra länder; att åklagaren och den misstänkte ska kunna träffa uppgörelser, exempelvis om vad i ett ärende som man är ense om, som ska vara bindande för domstolen. För att öka förutsägbarheten ska domstolen inte kunna döma till strängare straff än vad åklagaren yrkat.

I dagens lagstiftning finns möjligheter att begränsa en brottsutredning så att man exempelvis bara utreder de allvarligaste brotten som en person är misstänkt för, eftersom det inte skulle förlänga straffet om alla brott utreddes. Detta är ett sätt att minska utredningstiden och hushålla med resurserna. Dessa regler kan användas mer offensivt, menar författarna.

Med en aktiv och stark försvararinsats i utredningsstadiet kan åklagaren tidigt ta tillvara invändningar och synpunkter, och fokus kan inriktas på det man är oense om. På så sätt kan handläggningstiden minskas. Ersättningen till försvararna måste därför täcka kostnaderna för en aktiv försvararinsats under förundersökningen, anser gruppen.

Över huvud taget förordar man starka och likvärdiga parter i brottmålsprocessen, där t.ex. den misstänkte själv ska få avgöra vad kan vitsordas, dvs. vad som är riktigt och rimligt. På så sätt kan domstolens roll bli mer konfliktlösande.