Åklagarmyndigheten logotype

Kartläggning av besöksförbud

Publicerad: 2008-06-30 14:20:00

I en kartläggning som Åklagarmyndigheten gjort av användningen av besöksförbud har det bland annat framkommit att det finns en del skillnader i tillämpningen av lagen mellan olika åklagarkammare och att lagen innehåller vissa tillämpningsproblem för åklagarna. Besöksförbud syftar framför allt till att förebygga hotfulla och farliga situationer. Besöksförbudet ska också göra det möjligt för polisen att omedelbart ingripa i en situation som upplevs som hotande eller skrämmande för den som förbudet är avsett att skydda.
Tillämpning och praxis

Endast 44 av de 369 granskade ansökningarna om besöksförbud gjordes utan att det fanns en bakomliggande anmälan om brott. Majoriteten av ansökningarna har gjorts antingen i samband med polisanmälan om brott eller under pågående förundersökning.

Syftet att förebygga hotfulla och farliga situationer har i de granskade ärendena alltså begränsats till situationer där den person som ansökan om besöksförbudet riktar sig mot redan är lagförd eller anmäld för brott. Något annat riskbedömningsunderlag har i stort sett inte förekommit.

- Förarbetena till lagen ger i vissa delar intryck av att lagen ska användas till att förebygga brott. Samtidigt begränsas utrymmet för åklagarna att besluta om besöksförbud utan att det finns en brottsmisstanke att förhålla sig till genom andra uttalanden i förarbetarna. Dessutom saknas vägledning från domstolarna. Därför kan det vara svårt för åklagarna att fatta offensiva beslut, säger kammaråklagare Eva Bloch som ansvarat för granskningen.

Det har också framkommit att vissa åklagare ser ett motsatsförhållande mellan besöksförbud och frihetsberövande. Det är dock inte ett korrekt synsätt. Besöksförbudsfrågan ska istället avgöras självständigt.

- Ett besöksförbud fyller ett annat syfte och är inte tänkt att komplettera eller ersätta ett frihetsberövande, säger Eva Bloch.

Överträdelser av besöksförbudet

Bestämmelserna om överträdelse av besöksförbud är konstruerade som ett brott mot själva förbudet, och betraktas alltså inte i första hand som ett angrepp mot den skyddade personen. Eftersom straffvärdet för överträdelser ofta endast är böter saknas i många fall förutsättningar för anhållande och häktning.

- Det är ett praktiskt problem att straffvärdet för överträdelser av ett besöksförbud inte alltid gör det möjligt för åklagarna att agera med tvångsmedel mot en överträdelse. Det är viktigt att både den som meddelats ett besöksförbud och den skyddade personen uppfattar att besöksförbudet har en reell innebörd, säger Eva Bloch.

Genom granskningen har det inte gått att utläsa någon övergripande strategi för hur åklagarkamrarna hanterar anmälningar om överträdelse. Benägenheten att använda tvångsmedel mot överträdelser har exempelvis skiftat mellan enskilda åklagare.

Fakta om kartläggningen

Kartläggningen har gjorts av Åklagarmyndighetens Utvecklingscentrum Göteborg. Syftet har varit att undersöka om tillämpningen av lagen är i linje med lagens syfte samt att identifiera eventuella skillnader i åklagarnas handläggning. Granskningen kommer att utmynna i rekommendationer för hur åklagare bör hantera besöksförbudsärenden.

Sex åklagarkammare har ingått i projektet: Södertörns och City åklagarkammare i Stockholm samt åklagarkamrarna i Linköping, Helsingborg, Uppsala och Jönköping.

De ärenden som ingår i kartläggningen har granskats vid besök på åklagarkamrarna under februari-april 2008.

Av de 369 ärenden avseende besöksförbud som ingått i granskningen har 110 ärenden avsett beviljade besöksförbud, 256 ej beviljade besöksförbud och tre har varit ärenden som skrivits av eftersom ansökan har återkallats. Dessutom har 79 ärenden avseende överträdelse av besöksförbud granskats.