Europeisk arresteringsorder

Vilka regler gäller för att kunna utfärda en europeisk arresteringsorder? Vad händer sedan? Här presenteras några grundfakta.

En åklagare får utfärda en arresteringsorder för lagföring. Arresteringsorder får utfärdas för brott som har fängelse i ett år eller mer i straffskalan.

Om en arresteringsorder utfärdas för ett brott som har fängelse ett år eller mer i straffskalan får även brott som har lägre straff än ett års fängelse anges i arresteringsordern. Den eftersökta personen behöver inte vara häktad för de mindre allvarliga brotten.

En arresteringsorder får endast utfärdas om det, med hänsyn till den nackdel för den enskilda personen samt den tidsutdräkt och de kostnader som kan antas uppkomma, framstår som motiverat med hänsyn till brottets art och svårighetsgrad samt övriga omständigheter (den så kallade proportionalitetsprincipen). Vid denna bedömning ska man ta hänsyn till vilket straff som kan bli aktuellt, brottsofferintressen med mera.

För att en arresteringsorder ska kunna utfärdas måste det finnas ett häktningsbeslut. En åklagare som har för avsikt att utfärda en arresteringsorder måste därför begära personen häktad i sin frånvaro genom en häktningsframställan, som lämnas in till tingsrätten. Tingsrätten håller därefter häktningsförhandling och beslutar om personen ska häktas eller ej. Den eftersökta personen måste vara på sannolika skäl misstänkt för brottet. Det räcker alltså inte med skälig misstanke.

Efter tingsrättens beslut om häktning utfärdar åklagaren en arresteringsorder.

Om det inte är känt var den eftersökta personen befinner sig skickas arresteringsorden till IPO (enheten för internationellt polissamarbete vid Rikskriminalpolisen) för efterlysning i SIS (Schengen Information System) och Interpol.

Är den efterlysta personens vistelseort känd kan arresteringsorden skickas direkt till den behöriga myndigheten i det aktuella landet, på det språk som landet har angett. I dessa fall är det lämpligt att efterlysning ändå sker.

Hur förfarandet går till i det andra landet varierar från land till land. Förutsättningarna för att vägra verkställa en arresteringsorder är särskilt reglerat.

När den eftersökta personen grips ska hen upplysas om arresteringsordern och innehållet i den. Personen ska också informeras om sin möjlighet att samtycka till att överlämnas till det land som utfärdat arresteringsordern. Om personen inte samtycker har hon eller han rätt att höras inför den verkställande rättsliga myndigheten i det land där gripandet skedde. Därefter är det myndigheten som beslutar om ett överlämnande ska ske. Vilken rättslig myndighet det är varierar mellan olika länder.

Ärendet ska handläggas skyndsamt och inom vissa tidsfrister.

Åklagaren har ansvaret för att en eftersökt förs till Sverige. Den praktiska hanteringen sköts dock av kriminalvården eller polisen.

Verkställighet av överlämnande

Enligt rambeslutet om en europeisk arresteringsorder ska ett överlämnande verkställas så snart som möjligt. Överlämnandet ska som huvudregel ske senast 10 dagar efter det slutliga beslutet om överlämnande.

Rambeslutet anger två situationer då tidsfristen om 10 dagar får överskridas. Dels gäller det om omständigheter inträffar som ligger utanför berörda medlemsstaters kontroll,  dels då det föreligger allvarliga humanitära skäl. I rambeslutet exemplifieras allvarliga humanitära skäl med att ett överlämnande skulle innebära en fara för den eftersökta personens liv eller hälsa.