Sexualbrott är ett samlingsbegrepp för brotten i 6 kapitlet brottsbalken, det vill säga våldtäkt, sexuellt övergrepp, köp av sexuell handling, sexuellt ofredande med flera. Det finns också särskilda brott riktade mot barn. Gemensamt för brotten är att de innebär en kränkning av offrets sexuella integritet. 

Inom Åklagarmyndigheten finns åklagare med särskild utbildning och erfarenhet för att hantera sexualbrott begångna mot både vuxna och barn. På samma sätt finns det inom Polismyndigheten utredare med särskild inriktning mot dessa brottstyper. Utredningarna bedrivs i nära samarbete mellan Åklagarmyndigheten och Polismyndigheten och hanteras genom en särskild utredningsmetod som kallas SUB-metoden (utredningsmetod för brott mot särskilt utsatta brottsoffer).

Det är mycket vanligt att sexualbrott begås i slutna rum utan vittnen. Ofta står ord mot ord och det krävs i allmänhet någon annan form av bevisning, så kallad stödbevisning, för att bevisa vad som hänt. Att snabbt genomföra läkarundersökning och dokumentera eventuella skador kan vara avgörande för att nå framgång i sexualbrottsärenden.

Den som har utsatts för ett sexualbrott har normalt rätt till ett målsägandebiträde som hjälp och stöd. Målsägandebiträdet betalas av statliga medel och är oftast en jurist med erfarenhet av sådant arbete. Man kan själv komma med önskemål om vem man vill ha som målsägandebiträde.

Den som är misstänkt för sexualbrott har normalt rätt till en offentlig försvarare, alltså en advokat.

Våldtäkt

Det mest anmälda sexualbrottet är våldtäkt. En våldtäkt innebär förenklat att en gärningsperson genomför ett vaginalt, analt eller oralt samlag (eller en därmed jämförlig handling) med en person som inte deltar frivilligt. Det innebär att det kan vara fråga om våldtäkt när gärningspersonen

• använder sig av våld eller hot
• utnyttjar att personen sover eller är kraftigt berusad (eller annars befinner sig i en särskilt utsatt situation)
• utnyttjar en beroendeställning

Sexualbrottslagstiftningen bygger på frivillighet. Det innebär att gärningspersonen kan dömas för våldtäkt även utan att något av ovanstående kriterier är uppfyllda. Sex ska vara frivilligt.

För att dömas för brott krävs det i de flesta fall att gärningspersonen har haft uppsåt till brottet, det vill säga att man gjort det med avsikt eller i vart fall att man varit fullt medveten om sitt handlande och dess konsekvenser. När det gäller våldtäkt är det straffbart även om man inte har haft uppsåt men om man ändå har insett risken för att personen man har sex med inte deltog frivilligt. Det kallas oaktsam våldtäkt.

Frihetsberövande och påföljder

Vid utredningar om sexualbrott, särskilt våldtäkt, bedöms det ofta som nödvändigt att frihetsberöva den misstänkta gärningspersonen. Det sker först genom beslut om anhållande och därefter om häktning. Anledningarna till frihetsberövande är oftast att man vill kunna vara säker på att den misstänkte gärningspersonen inte ska begå fler brott och att hen inte ska kunna påverka eller förstöra brottsutredningen på något sätt. Vid ett frihetsberövande tillåts gärningspersonen oftast bara begränsade möjligheter att ha kontakt med andra.

För våldtäkt som inte bedöms som grov får man fängelse i minst tre år och högst sex år. För oaktsam våldtäkt kan man få fängelse i högst fyra år. För grov våldtäkt får man fängelse i minst fem år och högst tio år.