Åklagarmyndighetens

Åtalsunderlåtelse och förundersökningsbegränsning

Det finns undantag från åklagarens åtalsplikt. I vissa fall kan åklagaren fatta beslut om åtalsunderlåtelse eller förundersökningsbegränsning. Det innebär dock inte att den som begått brott slipper straff.

Förundersökningsbegränsning innebär att man begränsar en brottsutredning till att enbart omfatta de mest väsentliga delarna, eller att vissa brott inte alls utreds.  

Åtalsunderlåtelse innebär att brottet visserligen utreds, men att det varken blir åtal eller rättegång. Åtalsunderlåtelse har samma verkan som en dom och brottet antecknas i belastningsregistret. En förutsättning för att ge åtalsunderlåtelse är att det står klart att ett brott har begåtts, oftast därför att den misstänkta personen har erkänt.  

Enligt svensk lag blir inte straffet dubbelt så långt om brottslingen döms för två stölder i stället för en, eller för tio bedrägerier i stället för fem. Och för den som döms för ett eller flera grova brott spelar det ingen, eller bara liten, roll att hon eller han samtidigt döms för ett mindre allvarligt brott – straffet blir ungefär detsamma. Ett sådant system är nödvändigt för att strafftiderna inte ska bli orimligt långa.

Som en konsekvens av detta innebär lagen att man ska avstå från utredning och åtal för ett visst brott om åklagaren bedömer att det inte skulle få någon eller bara liten betydelse för straffet. Syftet är att resurserna ska användas så effektivt som möjligt, i första hand till att utreda och lagföra andra brott.

Om polis och åklagare avstår från att utreda ett brott, dvs. använder sig av förundersökningsbegränsning, så handlar det oftast om att en och samma person är misstänkt för många brott och att straffet inte skulle påverkas av om man utreder ännu ett.

Ett vanligt skäl för både åtalsunderlåtelse och förundersökningsbegränsning är att personen nyligen har dömts för annan brottslighet och att det nya brottet inte skulle innebära att straffet skärptes. Åtalsunderlåtelse är också vanligt för ungdomar under 18 år.

Reglerat i lag

Reglerna om åtalsunderlåtelse och förundersökningsbegränsning finns i rättegångsbalken. Åklagarna är skyldiga att följa reglerna och riksåklagaren har givit ut riktlinjer som stöd för åklagarna att tillämpa lagen enhetligt.

Frågor och svar

 

Varför använder åklagare åtalsunderlåtelser?

Reglerna om åtalsunderlåtelse och förundersökningsbegränsning finns i rättegångsbalken. Åklagarna är skyldiga att följa reglerna och riksåklagaren har givit ut riktlinjer som stöd för åklagarna att tillämpa lagen enhetligt.

Vad är en åtalsunderlåtelse?

Åtalsunderlåtelse innebär att brottet utreds, men att det varken blir åtal eller rättegång. Åtalsunderlåtelse har samma verkan som en dom och brottet antecknas i belastningsregistret. En förutsättning för att ge åtalsunderlåtelse är att det står klart att ett brott har begåtts, oftast därför att den som är misstänkt har erkänt.

Vissa går fria medan andra döms – varför?

Nej, ingen går fri – alla får ett straff. Vad det handlar om är att man inte straffas särskilt för ett visst brott, eftersom man har straffats eller ska straffas för andra och allvarligare brott. Det gamla eller förväntade straffet anses därmed omfatta även det nya brottet. Åtalsunderlåtelse har på så sätt samma verkan som en dom och brottet antecknas i belastningsregistret.

Varför väcker inte åklagaren åtal i dessa fall?

Framför allt därför att det inte skulle göra någon skillnad. Om åklagaren skulle ha åtalat skulle domstolen antingen ha låtit ett redan tidigare utdömt straff omfatta också "åtalsunderlåtelsebrottet", eller så skulle "åtalsunderlåtelsebrottet" inte ha påverkat det straff som domstolen kommer att bestämma för andra brott.

Om den misstänkta personen redan är dömd så skulle ett nytt åtal kräva en ny rättegång, vilket kostar staten pengar och innebär att andra rättegångar inte kan sättas ut lika snart. Det är därför ofta bättre och effektivare att åklagaren "dömer" den misstänkte genom beslutet om åtalsunderlåtelse, än att ta saken till en domstol som skulle besluta på samma sätt.

Hur kommer det sig att ni ger åtalsunderlåtelse till en person som gång på gång fortsätter att köra rattfull?

I mer än 80 procent av fallen åtalar åklagaren för brottet eller strafförelägger det – i båda fallen blir det normalt bestraffat med dryga böter. För den som ska dömas för andra, allvarligare brott – kanske grova rattfyllerier, misshandel eller bildstölder – kommer det inte att bli något extra straff för rattfylleriet.

Betyder det att återfallsförbrytare som begår samma brott (t.ex. rattfylleri) om och om igen får "straffrabatt"?

I Sverige får man inte dubbelt straff för dubbla brott – får man fyra månaders fängelse för en stöld så blir det inte åtta månader om man istället hade dömts för två sådana stölder. Också det omvända gäller: om straffvärdet för tolv stölder är ett års fängelse, är straffvärdet för en sådan stöld inte bara en månad, utan betydligt mer.

Domstolen ska bestämma ett gemensamt straff för alla brott som en person har begått, och straffet ska vara rimligt och proportionerligt som reaktion på den samlade brottsligheten.

Ni säger att detta innebär att ni använder era resurser effektivt - samtidigt lägger polisen ner utredningsresurser på att utreda även denna typ av brott. Hur går det ihop samhällsekonomiskt?

Polisen ska givetvis ingripa när de misstänker att någon kör påverkad; personen kan vara farlig för sig själv och andra. Och när tester bevisar brottet ska de redovisa en färdig utredning till åklagare. Man ska också komma ihåg att mer än nio av tio bevisade rattfyllerifall leder till åtal eller strafföreläggande.

Vilket ansvar har Åklagarmyndigheten för att det kör omkring rattfulla människor som inte riskerar något straff?

Det är den som kör som har ansvar att han eller hon har körkort och inte har sprit eller droger i kroppen.

Åklagarens ansvar är att – inom de lagar som riksdagen beslutat om – snabbt och effektivt lagföra den som kör påverkad och att utkräva särskilt straff för det när det är lagens mening. Så sker också i en stor majoritet av fallen. Det är däremot inte åklagarens uppgift att utkräva särskilt straff i de fall där lagen säger att en redan utdömd påföljd ska gälla som reaktion också för rattfylleriet.